Tulosta
 
Pirkko Rantatorikka går mot allt större abstraktion. Målningarna Euroopan ilta och Siirtoja sumussa är gjorda i fjol och i år. Foto: Anna Autio
Pirkko Rantatorikka går mot allt större abstraktion. Målningarna Euroopan ilta och Siirtoja sumussa är gjorda i fjol och i år. Foto: Anna Autio
HBL Bianca Gräsbeck 23.4.2016.

Pirkko Rantatorikka bjuder på ett myller av associationsrika färger och former.

Pirkko Rantatorikka: Verk 1994–2016 och Minna Långström: Att smälta

Forum Box, Gräsvikskajen 3. Till 1.5.2016.

Fram till första maj presenterar Forum Box två konstnärer som trots sina helt olika uttryck har något gemensamt. Pirkko Rantatorikka ställer ut färgglödande målningar tillkomna under de två senaste årtiondena, Minna Långström visar en sju minuter lång, svartvit kortfilm daterad 2015.

Den förenande länken jag upplever är ett kulturbetingat kontinuum som behandlas på sätt som inte gör vare sig verken eller upplevelserna av dem speciellt enkla och entydiga; de blir en utmaning för igenkännandets glädje.
Kulturens skimrande lager

Rantatorikkas intressesfär är vitt omspännande. I sina målningar ser hon sig omkring i vår gemensamma kulturhistoria över tid, med ett grepp som gör det privata och personliga angeläget på ett allmänt plan. Centrala teman är platsens och olika historieyttringars betydelse som kollektiva och individuella upplevelser. Utgångspunkten kan vara en karta, en byggnadsritning eller en byggnadsdel som småningom bara skymtar fram under glödande färgytor, kugghjul, höstliga löv eller figurer som tagna ur medeltida träsnitt.
Den färdiga målningen blir ett antydningsartat engagemang, röster som lågmält ifrågasätter rådande moral, det pris vi betalt och betalar för utveckling för utvecklingens skull.

Med åren tycks mig uttrycket ha gått mot allt större abstraktion och närsynthet. Kunde tänka mig en analogi med upplevelsen då världen runtomkring blir alltför mångfacetterad, mångtydig och svårhanterlig och fokus tvingas mot det lilla och nära. Det känns dock inte som en förlust hos Rantatorikka – snarare då en större intensitet, som myllrar av associationsinspirerande färger och former. Lager på lager, skimrande och dunkelt, vardagligt sida vid sida med det högstämda.

Smältande trauma

Långströms kortfilm Att smälta tangerar tematiken i Rantatorikkas konst i det den beskriver ett kulturellt arv, ett arv vi förvisso knappast upplever som speciellt kulturhistoriskt: traumat. I den minimalistiska filmen upprepas en och samma scen – någon betraktar en person som avlägsnar sig, bärande ett paket. Personen tappar paketet som går sönder. Går vidare och försvinner någonstans. ”Någon” går fram till paketet, tuggar apatiskt i sig av innehållet som krasar likt glas mellan tänderna. Men det är is, och för varje upprepning har isstyckena i paketet smultit något.

Utan upplysningen att den drömlika poesin i filmen behandlar ”minnens och traumans migration och transformation över generationsgränserna” hade detta nog inte gått upp för mig åtminstone, men med facit på hand blir filmen både avsett (?) kuslig och beklämmande. Samtidigt finns här en optimistisk potential i det isen smultit och därmed traumat försvagats.

Mycket att se, värt att se och begrunda.

HBL Bianca Gräsbeck 23.4.2016. Pirkko Rantatorikka bjuder på ett myller av associationsrika färger och former. https://www.hbl.fi/artikel/kring-svarfangade-arv/